Nu ska jag berätta för er om mina 3 senaste år, fulla av glädje, sorg och 

kärlek. 

 

Hösten 2009 råkade jag av en händelse se en reklam på internet om Sveriges

Ridgymnasium i Kungsbacka, Varberg och Svedala. Jag klickade mig in på 

deras hemsida och gillade allt jag läste - detta var något för mig, hästtokig som 

jag är. Skolan ligger ca 48 mil ifrån mig (Kungsbacka) men jag tyckte inte det 

var något problem eftersom mina släktingar bor 20 min där ifrån. 

 

Jag tror att jag egentligen redan hade bestämt mig då, första gången jag klickade

mig in på sidan. Jag har alltid varit självständig och uttåtriktad som person. När 

jag var liten sa jag alltid "när jag fyller 16 ska jag flytta hemifrån". Mina föräldrar 

förstod nog aldrig allvaret i den meningen. Tills när jag jag 15 år gammal visar ett

gymnasium 48 mil ifrån de. 

Mina föräldrar har alltid stöttat mina val i livet och självklart stöttade de mig genom 

detta valet också. Min mamma var väldigt ledsen, min pappa höll huvudet kallt men 

självklart har det varit en sorg för honom också, deras prinsessa så långt borta.

 

Dagen efter min 16 års dag den 20 augusti 2010, var vi påväg ner till Kungsbacka

med hela bilen och släpvagnen full. Jag lämnade en del av mitt liv i Falun där, en

bit som aldrig kommer kunna tas tillbaka. Jag sov den första natten själv i vår

lägenhet, dagen efter när mina föräldrar åkt, insåg jag hur utlämnad jag var.

Samma dag flyttade Sara in i lägenheten.

 

Den 23 augusti började skolan, samma dag flyttade Julia och Andrea in till

lägenheten. Tänk vilka fördommar jag skapade om de som skulle komma att

betyda mest i mitt liv. Jag tyckte att Sara var en tönt, Andrea en fjortis och

Julia någorlunda normal. Hur sjukt är det inte att vi tänker så om alla andra och

varandra?  

Hela ettan var som ett långt ridläger, vi delade rum, delade våra liv och tankar.

Vi var som sagt väldigt utlämnade till varandra då våra föräldrar fanns på en radie

mellan ca 10-50 mil ifrån oss. Vi hade verkligen "the time of our lifes".

 

I tvåan blev det lite tuffare, vi gled isär, kom närmare varandra och hade mer skola

än ridläger. 

 

Vi började trean och den inrestressen av studenten snart är här fanns inte då, vi har ju

ETT ÅR kvar. Tänk vad fel man kan ha, ett år, 365 dagar, det går så obeskrivligt fort. 

 

Nu sitter jag här, 3 ÅR senare med en vecka kvar till studenten, med en klump i halsen

och tårar längs mina kinder. Jag önskar att jag kunde stanna tiden och bara leva de här

sista dagarna ihop med mina vänner/familj.

 

När man bor såhär nära inpå varandra under en lång tid, blir man som en familj.

Man bryr sig om varandra och tar hand om varandra. Det är svårt att förklara för

dig som inte bott på internat. 

 

Men jag ska se till att njuta de här sista dagarna, jag kommer kunna besöka

Höglanda när jag vill men det kommer aldrig att bli som förr igen och det är det

som gör så ont. Det är som ett kapitel i mitt liv avslutas, alldeles, alldeles för tidigt. 

 

På Höglanda gård har jag skapat mina starkaste minnen och funnit mina

ärligaste vänner. Jag är inte redo att lämna detta liv än.. <3 

 

Jag står i evigtacksamhet för mina föräldrar som tillät mig flytta och träffa 

samt uppleva alla dessa minnen med mina vänner.

 

xx 

llejons